Varför går man till en kyrka

Publicerat 

Under sommaren har jag stått i många kyrkor och kapell. Oftast som turist med kameran på magen ivrig att kunna fånga något av de vackra mosaikerna, målningarna eller stämningen.

Men jag har också deltagit i gudstjänst eller i min ensamhet dröjt i bön och meditation. Min hustru tycker ibland att det blir lite väl mycket av besök i kyrkor under våra semestrar – det finn ju annat att se också – som hon brukar säga.

Då brukar jag också få frågan om vad det är som lockar mig så mycket med kyrkor. Jag har svårt att riktigt ta på vad det är. Ibland är det naturligtvis hisnande vackert som t ex Stefansdomen i Budapest, ibland är det fascinerande som grottkyrkan, uthuggen i berget i samma stad. En kyrka som under kommunismens regim i staden, murades igen och glömdes bort efter det att man mördat och fängslat de munkar som levde där. Kyrkan hittades och öppnades efter 1989.

Ibland är det enkelheten som i kapellet på Kuvarp eller i den lilla kyrkan i Nikkaloukta.

Men framför allt är det nog tanken på att …”hit har människor kommit för bön i tacksamhet och glädje eller i förtvivlan och sorg. Här har människor funnit det man sökte av det som är bortom. Här har människor fått svar på sina böner eller tvingats leva med Guds tystnad…”

I bästa fall kan en byggnad, en kyrka eller ett kapell, hjälpa oss i vår längtan efter närhet, ömhet och ett förtvivlat behov av att vara burna av en tanke, en kärlek, av Gud. Men ibland är det själva skapelsen som får vara katedralen.

699Tidigt en augustimorgon stod jag ensam utanför mitt lilla tält mitt i vår fantastiska fjällvärld. Jag stod på en platå 1000 meter över havet och såg ut över dalen som låg flera hundra meter nedanför och framför mig. Där såg jag en stor renhjord som betade. I de höga bergen till höger och vänster om mig såg hur vatten forsade fram och kastade sig över stupen. Jag var i en mäktig katedral, jag sjöng psalm 179 så gott jag kunde minnas orden… ”Morgon mellan fjällen. Hör hur bäck och flod…” Jag läste ur Psaltaren 104 …”Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen. Du ger vatten åt markens vilda djur…”

Det blev en upplevelse av min egen litenhet och skapelsens storhet och samtidigt en känsla av att vara buren av det som är alltings skapare och uppehållare – Gud. Det var en gudstjänst, jag var ensam och ändå inte.

 

Lars-Göran Olsson