Kärringen

Publicerat 

Vi hittade henne när vi röjde. Inpackad och gömd i ett förråd i kyrkan. Vi tog fram henne och ställde henne i Vardagsrummet i Ekensbergskyrkan. Mest på skämt.
Men ju mer jag sett henne. Lärt känna henne. Så har hon blivit en del av min Gudsbild. Hon är min Jesus.
En väderbiten kärring med valkiga händer. Som Livet inte varit enkelt mot.
Men som har kämpat på. Som kan va tvär och bli förbannad. Som inte är rädd för att ryta ifrån mot överheten.
Med det varmaste mest medmänskliga hjärtat.
Som inte skulle lämna någon ensam kvar.
Som hjälper nära och fjärran grannar att sätta potatisen, tröska vetet, skura köksgolvet, ställa till med kalas, uppfostra ungar, ger de sjuka läkande örter i små bruna flaskor, och alltid har plats för ännu en vid det enkla köksbordet.
När jag är ledsen släpper hon det hon har för händer, plockar fram sitt välanvända förkläde, torkar tårarna med det och säger ”Fräs!”

 

Linda Andersson